Vi använder Cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt.
Signed. Sealed. Delivered.
2018-05-08 21:26
Vi har haft en tuff start på Sanktan. Löjligt tuff till och med. Även i jämförelse med undertecknads fortfarande i färskt minne P06 Sanktanpremiär 2016, när vi naivt åkte till Djursholm och skulle spela första matchen i den lägre serien som vi då var anmälda till... Vi fick stryk med 9-0 med P06 då och det var banne mig långt ifrån ett motstånd som hörde hemma i den serien. Man tror man lär sig. Man tror gott om folk. Man tänker att vuxna är vuxna och den här gången, den här premiären för det här laget, blir annorlunda. Men icke. 

Premiärhelg i Sanktan för tre veckor sedan för Rotans P08:or. Vi åkte till Täby och skulle möta Frej Täby. Vi pratar lite motståndarna och vi, tränare emellan, innan matchen och vi är rörande överens om att jämna matcher är de bästa, och att vi om det drar iväg åt något håll bör anpassa våra lag. Eller så är det bara vi som faktiskt säger det. Men inga 10-åringar förtjänar att bli överkörda. Det tycker vi allihop. Men det är innan match det. Frej visar sig vara ett vansinnigt passningssäkert lag. Och starka. Och snabba. Och allt därtill ni kan komma på. De spelar ut oss och våra killar känner att det knappt är värt att bjuda upp till kamp efter 7-0 i baken. Vi kommer knappt över halva planen. Det är helt sjukt; våra duktiga killar kommer inte över halva planen i medelserien! Say no more. Allt i närheten av vårt målområde ramlar dessutom in. Det finns inget stopp, proppen är ur, och vid 10-0 kommer en av våra killar av för byte och som svar på ledares tröstord; upp med hakan, de här ska inte spela i den här serien, vi kan inte göra något åt det! bemöts med; hur kan jag hålla huvudet högt när det står 10-0!? Precis. Exakt. Så kan vi ledare i barn- och ungdomslag en gång för alla vara överens om att vi lägger oss i rätt serie från och med nu? Bara för att vi inte vill att några ungar ska känna att de inte kan hålla sina huvuden högt efter att ha blivit överkörda! Med påkopplat släp! Kommer inte ihåg vad slutresultatet blev, och ärligt talat är det inte värt att nämna.

Andra matchen premiärhelgen kändes väl jämnare, Stocksund stod på andra planhalvan på söndagen i den andra serien vi anmält oss till. Men här var resultatet i fokus, inte spelglädjen och vikten av att alla ska få utvecklas. I sin takt, mot rätt motstånd. När det behövdes skickades ett par spjutspetsar in som för motståndarnas del kunde avgöra, de dribblade sig förbi alla och gjorde fem mål. Två spelare. Resten spelade jämnt med våra, men med den taktiken motståndet hade så förlorade vi ändå även andra matchen med 2-5. Det var inga glada Rotankillar som såg fram emot nästa Sanktanhelg direkt. Men så är det ibland. Tugga i sig och gå vidare!

Träningarna i veckan som följde kompletterades med en extra dags fysträning, och vi ledare ställde krav på killarna; matcherna kommer att fortsätta vara tuffa och dom börjar inte när domaren blåser, dom börjar på träningarna veckorna innan. Och jo då, det verkade få effekt. Revanschlusten började så sakteliga visa sig i ögonen på killarna, och när fredagsträningen var avklarad kändes lördagens match mot Kista som att den skulle bli en nypremiär på nåt sätt. Dags att börja om från noll. Snack med killarna en och en så långt vi hann innan match. Fokus på de bra saker vi har, vad de individuellt är starka på, en påminnelse om vad vi står för ett par minuter innan avspark. Individuella instruktioner, förberedelser, och till sist en ring. Oh. Ah. Oare. Vi är Rotebroare. Vi gör varandra bra, vi spelar vårt spel, vi gör vårt bästa och vi står upp för varandra och vi är stora, starka, stolta. Det var en annan glöd vi gick ut med, det var tydligt. Vi äger våra platser på planen och hjälper varandra föredömligt. Hela laget är med upp, och alla jobbar hem. Vi peppar varandra, vi är positiva, och vi skapar chans efter chans. Vi sätter dom inte men istället för att misströsta trummar vi på. Ett par av killarna kan inte byta på hela matchen då vi har någon sen sjukanmälan. Men det går det också och vi påminns om att det inte är farligt att bli trött. Vi tar ledningen, Kista kvitterar. Vi tar ledningen igen till slut efter flera en mot en med målvakten (vilken keeper Kista hade, världsklass!), men Kista kvitterar på den andra av de tre chanser de hade totalt under matchen. Den tredje kommer några sekunder innan slutsignal och den är banne mig den bästa. Vi satte i halsen och tänkte vi orättvist skulle få stryk även den här matchen när bollen rullar och studsar i straffområdet, men vi klarar det med nöd och näppe. 2-2 är inte rättvist, men det gör faktiskt inget, inte ett dugg. Det kvittar eftersom killarna ramlar av planen helt slutkörda efter en fysiskt tuff match, med två avbytare mot Kistas sju. Det kvittar eftersom de kämpat sig blå, stått upp, och gett allt! Glöden i ögonen har ersatts av stolthet, de gjorde det, de kom igen efter förödmjukelsen helgen innan och revanscherade sig med besked.

Följande veckas träningar fortsätter i samma anda; fokus, fokus och fokus. Fokus på här och nu och på varenda övning. 100% i allt, annars är det ingen idé att vi gör det. Och Grannfejd på schemat, näst på tur i Sanktan var Bollstanäs i fredags...

Nya individuella pep talks innan avspark. Förstärka det bra. Det är ok att göra fel och att misslyckas, men det är inte ok att inte försöka, det är inte vi, det är inte Rotans Finest. Och vilken sjuk match de kliver ut och gör. Det är makalöst och magiskt och alla andra superlativ man kan komma på. BSK är grymt duktiga, fantastiska passningar och väldigt, väldigt schysst spel även om det var fysiskt tufft. De har dessutom en keeper i världsklass! Men den här dagen överträffar våra killar sig själva. Det är klapp, klapp, klapp i väggspelet, bollen går som på det berömda snöret under stora delar av matchen. De omöjliga passningarna slås, och de går fram! De behöver inte ens titta upp, de bara vet var de har varandra ändå. Vilken spelglädje vi fick se! Vår egen målis gör ett par fantomräddningar, och med det sagt tror vi att en av de fantomräddningarna var på en boll som faktiskt var inne och hälsade på på fel sida av mållinjen, men den annars så duktiga domaren missade det och BSK blev av med vad som skulle ha varit ett ledningsmål. Det står 0-0 i halvlek, vi samlar killarna och stramar åt lite till, och i början av andra smäller vi in två snabba från distans, vilket krut det finns i de dojorna! Och av bara farten spelar vi fram till ett tredje, där killarnas enträgna, envisa jagande och bollen-ska-bara-in-anda de i medgång virvlar runt i blir tydlig. Vi vinner matchen med 0-4 efter en uppvisning av hur mycket de här killarna unnar varandra att lyckas; vid det sista målet har en av grabbarna passerat den fantastiska BSK-keepern, bollen är på väg att rulla sakta (lite fööööör sakta) in i mål, en annan Rotankille är där och skulle kunnat peta in den och stjäla målet bara för att säkerställa att den skulle gå in, men istället följer han bara med bollen in i mål och skyddar den från att stoppas av en härligt hemmajobbande BSK-spelare. Tilläggas ska att det var ett riktigt bra BSK-lag vi mötte, de hade flera chanser de spelade sig väldigt fint fram till, och matchen kunde resultatmässigt slutat väldigt annorlunda om de nätat före oss. Men killarna kliver av planen som välförtjänta segrare, efter sin bästa match någonsin. Och elden som brinner i ögonen på killarna efteråt ger den blödiga gåshud och en tår i ögat... Vi tackar föräldrar på andra sidan, den blå-röda böljan över planen, och jublet från familjerna ramar in kvällen. Rysningar. Vi samlar laget och det är faktiskt helt tyst. De är helt tysta. Det säger mer än allt. De vet vad de gjort, de förstår kanske inte hur stort det är, men när allt faller på plats, när allt vi tränat så länge på bara sitter, lagmaskinen fungerar utan gnissel, då är det liksom komplett!

Fredag följdes av söndag, inte i dagordning men väl i fotbollskalender. Där stod Åkersberga som motståndare och den vise kikar lite extra på lagsidor för lag vi inte mött förut, innan match. Och det kändes som om det skulle bli fysiskt tufft, med referens även till andra åldersklasser en del av oss sprungit på i Åkersbergaområdet. Och jo då, Åkersberga var väldigt duktiga, fysiska och rätt samspelta. Vi var dock det bättre spelande laget, en annan sammansättning naturligtvis än vid fredagens match, men minst lika bra! Vi tar ledningen med 1-0 och sedan rätt tätt därefter 2-0. Sedan får Åkersberga en klockren stolpträff och domaren dömer till allas förvåning mål! Spännande. Men det gör inget, för så är fotbollen och livet i stort, inte alltid rättvist. Dock gav det matchen en onödigt spännande nerv, för även om vi fortsätter skapa ett gäng skarpa chanser så lyckas vi inte måla. Till slut krånglar vi in 3-1 och det känns som om vi har medvind, men Åkersberga reducerar till 3-2 och det blir en kamp ända tills slutsignalen går. Vi lyckas hålla undan och vi får för andra gången den här helgen kliva av planen som segrare, dessutom på hemmaplan den här gången, slutresultat 3-2. Man kan påstå mycket men att resultatet inte spelar någon roll är inte helt sant... En mycket, mycket väl genomförd match, stundom lite småful med en del sparkar och efterslängar, men killarna står upp fantastiskt bra och håller humör och fokus i styr. 

Vi avslutar med grillade hamburgare och glass för att nån gammal tränartant dagen efter blir ännu äldre, men det vi egentligen firar är den fantastiska fotbollen vi fått se den här helgen, serverad på silverfat av de underbara stora små lirare vi har förmånen att få hänga med större delen av veckorna. Med de här killarna har vi alltid nåt att se fram emot!

Väl mött i veckan!

Ledarna P08

Nyhetsarkiv
Rallarbollen 20182018-08-14 13:20
Pilsbocupen 16-17 juni2018-06-21 19:26
UNT-cupen 9-10 juni2018-06-17 19:19
Sista S5 på hemmaplan!2017-08-26 13:08
Årets sista S5 2016-10-12 23:29
Vårens sista S52016-06-14 00:18
Sollentuna5an 29 maj2016-05-29 23:35
Kul med träning!2016-04-16 08:03
Aprilcupen Lidingö2016-04-10 23:48
Fotbollskul inomhus!2015-12-09 20:49
Superknattarna!2015-09-27 20:35
 
SPONSORER