Vi använder Cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt.
P08
Vi är ett stort gäng energiska killar som tränar två gånger i veckan på Skinnaråsens IP. Välkommen att komma och provträna med oss! Vi behöver framför allt nån kille till som vill stå i mål, så känner du att stolparna är de du gärna hänger med så kom ner!

Pilsbocupen 16-17 juni
2018-06-21 19:26
Några bilder säger ibland mer än tusen ord. Stavar bara till ett den här gången: O B E S E G R A D E.

Grattis killar! Och PS. Ingen som behöver ringa soc, helt alkoholfri skål vid hyllandet av Rotans Finest.

Glad sommar!

Ledarna P08
UNT-cupen 9-10 juni
2018-06-17 19:19
Så var det äntligen dags att åka på äventyr till Storvreta och UNT cupen, och som vi sett fram emot det! Halva truppen åkte och representerade de rödblå-randiga färgerna, och det skulle bli åka av under de två dagarna!

Vi spelade först på Vretavallen, på några av de sämsta planer vi sett. Maskrosor, stenhårt underlag tack vare det grymma väder vi haft senaste veckorna, lutningar och gropar, och tyvärr hade arrangören valt att klämma in extra spelplaner lite huller om buller (kändes det som) så det var minimala planer och minimalt med utrymme mellan dom. Men, men, lika för alla, men tyvärr missgynnas ju fotbollen som sådan av sådana undermåliga underlag, lag som vill spela fotboll och prioriterar passningsspel körs lätt över av lag som kanske inte hänger med riktigt då det går att sparka, knuffa, och putta sig fram till åtminstone oavgjort. 

Först ut på andra sidan planen var UNIK i den stekande eftermiddagssolen, det måste varit 30 grader varmt och i den vindstilla solen känns det som det dubbla. Vi spelar väldigt bra trots att det är svårt att kontrollera bollen på underlaget. Killarna försöker få med alla i spelet, men lyckas inte riktigt få med våra kantspelare då bollen så fort den kommer dit rinner iväg i sluttningen mot ån, och ja, det blir liksom ingenting. Det grötas i mitten och UNIK gör sitt bästa för att stå emot, de sista fem tio minutrarna blir rätt fula med efterslängar, hårda knuffar i ryggen, och allmänt fult spel, men killarna reser sig upp även om det gör ont lite här och var, svarar med att straffa UNIK med en hel rad snygga mål, och vi vinner matchen rättvist med 7-3. Vi (eller nåja, killarna...) hoppar i ån och de är så uppenbart världens bästa gäng på och utanför planen <3.

Nästa match fick vi spela på samma Vretavall men på konstgräset. Om möjligt ännu trängre mellan de tre planerna man lyckats klämma in där... Men vi är ju smärta och smidiga både ledare och åskådare så det gick det med, med en boll stenhårt i pallet på en av oss under pågående match från planen bredvid som extra krydda.Tackar! Bälinge som är en grymt bra Upplandsförening med jättefin ungdomsverksamhet stod för motståndet, och det skulle bli en mer välspelad match än premiärmatchen. Bälinge försöker också spela bollen och få med alla i sitt passningsspel, men vi är helt enkelt numret för stort när vi dessutom får med våra kanter (som är i världsklass!) i spelet på ett fantastiskt sätt; det blir liksom turbon på motorn, och det levereras klapp klapp klapp väggspel i blixtsnabbt tempo, och det ultraduktiga Bälinge-keepern får det svettigt. Vi kliver av planen efter 2*20 minuter som segrare, 7-0 blev slutresultatet i den andra och sista matchen för dagen, men målen till trots gläds vi mest åt spelet vi fick se, grymt grabbar! 

Vi bokade in oss på Arenahotellet i Uppsala, några kilometer ifrån Storvreta och spelplatserna där, men den lilla logistik-knixen det innebar fick vi igen i kvalitetstid flera gånger om! Jacuzzin och bastun på åttonde våningen med utsikt mot Uppsala domkyrka och slottet var vår, med morgonrockar och tillhörande tofflor. Personalen på hotellet var inget annat än fantastiska, öppnade ett tv-rum i anslutning till spa-avdelningen åt oss så vi tillsammans kunde kolla Sverige - Peru och äta kvällsmacka samtidigt. Ett spelrum med PS4 fanns också, och där tilläts killarna spela en stund innan läggdags. Det fanns dessutom en fantastisk takterass i anslutning, och där hade man om man inte varit där i idrottssammanhang lätt ha kunnat sippa drinkar i solnedgången länge länge... den som har vägarna förbi det här hotellet bör göra sig själv en tjänst och checka in, en verklig treat! God natts sömn, god morgon, och god frukost senare återvände vi till Storvreta och fortsatte fotbollsfesten. 

Tillbaka på maskrosriket på Vretavallen. Enköping stod på schemat söndag förmiddag, och här fick vi se prov på hur olika regler och tillämpningar av dessa mellan Stockholm och Uppland kan påverka utgången av en match mellan två lag från de olika distrikten. Killarna uppträder schysst och backar hem som man ska i Uppland (kommer i Stockholm nästa år också). Vi säger också till våra grabbar efter att Enköpings tränare bett oss backa vid deras hörnor då de i sin förening bestämt att de inte ska slå långa hörnor utan korta, och det gör dom. Trots detta så har aldrig Enköping nån chans, vi spelar lugnt och fint, lyfter när vi behöver, och den individuella skickligheten som komplement till lagspelet syns tydligt i tillslagen, mottagningarna, och säkerheten i att medspelarna håller positionerna. Vi passar och spelar oss fram till lägen, Enköping försöker en och en. Kanske hade de varit hjälpta av att frångå det lite duttande spelet de bestämt sig för att spela som gjorde att de inte kom framåt, flera av spelarna blev förståeligt frustrerade, så hade de haft en chans mot våra killars tjongande (!) som en av Enköpings-ledarna kläckte ur sig efter matchen. Trist med en sån kommentar när alla närvarande då, och som någonsin sett våra killar, vet att de alltid väljer en passningslösning när den finns. Och den finns ofta med den spelförståelsen och fotbollskunnandet vi har i vårt gäng. Nåja, efter vinst 5-0 kan vi bjuda på den.

Nästa match stod Sirius för motståndet och förväntningarna var att det skulle bli en svår match. Vi spelade mot dom i förra årets upplaga av UNT-cupen när vi spelade 5-manna, och vi är rätt säkra på att vi fick stryk då. Men då var det morgonmatch, det var det (tack och lov) inte nu. Vakna, pigga i benen, och vattenpumpade var det gasen i botten direkt. Här var det inga korta hörnor eller liknande att ta hänsyn till, och Sirius var riktigt duktiga på kantspelet dom också. Hypersnabb vänsterkant som flög förbi ett par gånger, men killarna hjälptes åt föredömligt i hemjobbet och fångade in. Hemjobbet, när mittfältet direkt vid boll-tapp springer hem och förbi försvarare för att täcka upp och ge trygghet, är en nyckel i vårt spel. Det är magiskt när det fungerar, och backarna vågar agera resolut och bestämt, och blir i många fall spelmotorer. Det kräver en hel del av mittfältet, men där vi är nu i utvecklingen behärskar vi det till fullo. Det krävs bara påminnelse i bland, och i 30 graders värme kan vem som helst känna att man inte mäktar med den där ruschen hem helt enkelt. Sirius var ett schysst lag, och kul föräldrar som hejade liksom våra. Dock spårar det ur när motståndarlags tränare kommer fram i halvtid och diskuterar saker om våra killar. Framför våra killar. Så gör man inte. Vi spelar vårt spel och det är varken fult eller för tufft. Punkt. Sen spelar vi väldigt bra många gånger, och även om det icke ska förväxlas med fult kan det bli frustrerande för motståndarna. Så vi försöker vara lite generösa och inte svara på sånt här. Vi gör ett par mål till och signerar slutresultatet med 7-2 i stället.

Vi drar till Skogsvallen för sista drabbningen. Upsala IF. Här låg det något märkligt i luften sedan Ekebycupen sist i höstas. Ett år sen snart alltså. På den cupen blev vi inför match mot dom förvarnade av Upsalas tränare att han visste vi var duktiga så han hade handplockat ett gäng spelare som kunde spela fotboll. De vann då med ett par mål om vi inte minns fel, men efter det har vi inte ägnat just Upsala IF så många tankar, men de verkade härligt nog tänkt på oss :). 

Ledare som hälsar innan match är alltid trevligt, och båda lagen såg nog fram emot den här avslutande matchen som en battle of the best då Upsala också vunnit alla sina matcher. Vi börjar nervöst och Upsala är jätteduktiga. Inte ett dugg fula utan bara väldigt duktiga. Delar av deras gäng är mer än huvudet längre än våra killar, så vi får det kämpigt. Vi får ett mål i baken efter bara några minuter, uppförsbacken blev genast lite, lite brantare. Men då händer något. Det bara gnistrar till och helt plötsligt brinner det under dojorna på några av våra. De får med sig alla övriga, och vi kvitterar. Ursnyggt! Och av bara farten drar vi in tvåan, trean och fyran. Tempot är ursinnigt och ingen, INGEN, ska ta ifrån killarna en sista triumf. Upsala gör sitt bästa och det är väldigt jämt spelmässigt, men vi är vassare i avsluten, vi vill lite mer, och det är ingen tvekan någonstans på planen även om vi som satt på sidan av var nervösa långt inne i andra. Tyvärr fick vi i den här avslutande matchen se ledare som flyger in på planen vid en incident, ställer sig ursinnig och vrålar Är det ingen som ska säga något till honom?!, när en av deras spelare olyckligt fälls av en av våra och domaren blåst frispark. Det han inte såg, men blev upplyst om av en av våra föräldrar på sidan, var att vår kille DIREKT gick fram, la en hand på motståndarens rygg, sa Förlåt, hur gick det?, men fick ingen respons mer än ett surmulet muttrande och ett par fula ord från motståndaren, så han ställde sig bara metern bort i väntan på att motståndarledare skulle komma och se hur det gått med spelaren. Om vuxna är vuxna är det lättare för barn att vara barn. Att bete sig så i underläge 1-4 kändes väldigt genomskinligt. Hade reaktionen vid incidenten varit densamma om resultatet var tvärtom kan man undra. Anyway. Vi gör två till efter det, slutresultatet blir 6-1 till oss, och vi summerar UNT cupen 2018 som obesegrade! 

Vi avslutar med en böljande våg av röd-blårandigt över planen från ena sidan till den andra, stolta ledare med tårar i ögonen, utbuade föräldrar som inte svarade lika skarpt som killarna tyckte de förtjänade, ett fyrfaldigt leve för den femte segern, medaljutdelning, och myggflykt. Jäklar vad mygg det var! På hemvägen stannade några av oss till i Knivsta och badade i Särstabadet, nästa gång hoppas vi fler följer med och skuttar i, det var varmt och VARMT i vattnet!

En löjligt rolig helg till med Rotans Finest var till ända. Killar; ni är bäst, på och utanför planen, alla kategorier! 

Ledarna P08
Två helger, fyra matcher, ett gäng krigare
2018-06-03 19:49
Förra helgen började på lördagen i Vaxholm. 30 graders värme och steksol friterade killarna lagom till avspark, men det var ju lika för motståndarna så inget att orda om, och absolut inget killarna gnällde alltför mycket på. Vaxholm var ett välspelande motstånd, tufft men schysst, och det tog in till mitten av första innan vi lyckades få hål på dom. Vi hade visserligen skapat en handfull riktigt bra chanser men vi har lite, lite svårt att få till den sista sparken och måla. Vi blir ivriga, sparkar i backen, snubblar till lite, petar bollen precis på sidan, får felträffar och avslutar när den sista passningen ska till och tvärtom... Förståeligt bland 10-åringar, vem blir inte ivrig när det luktar mål liksom, men likväl något vi behöver komma till rätta med och öva på. Vi hade två avbytare med oss, och när en kille fick lämna efter första halvlek så var det dags att plocka fram en hel del umpf. Det där lilla extra som alla de här killarna har. Passningarna är fantastiska. De springer, gör sig spelbara, krigar i varenda närkamp och sätter till sist en förlösande tvåa. Det är i en av de närkamperna som det händer, en av våra killar glider på knäna ut över sidlinjen, och fortsätter till allas fasa ut över asfalten... Blodet rinner från båda knäna som är uppskrapade till oigenkännlig gegga, och mellan tårarna hulkar han fram att ”snälla gör rent mig annars har vi ingen avbytare”. Vad säger man om det... inte ett jota, man plockar fram verktygslådan, torkar, rengör, lappar och lagar. Samtidigt blir vi ordentligt tillbakatryckta på planen, och de sju vi har kvar där fightas desperat. Det är nån som ropar ”Byte, snälla!”, och får tyvärr svaret att lite, lite till, orka en minut till så har vi en ihoptejpad spelare att byta med. Och de löser det, de står upp och står emot länge och väl, men till sist, precis innan bytena kan ske, så reducerar Vaxholm. Vi tar dock över igen efter det, vi har en avbytare igen och det ger de små micropauser vi behöver, och vi spelar inget annat än fantastiskt! Vi skottar på mål, tar på en Vaxholmares hand och domaren som var jätteduktig i övrigt blåser (tyvärr) straff, det kändes hårt. Vaxholms-keepern räddar men vi slår in returen och signerar matchen med vinst 1-3. Den bästa matchen vi gjort med rådande förutsättningar.

Söndag och hemmamatch mot Bällsta. Bällsta är en sån där förening som bara har bra lag, så ett väntat tufft motstånd. Lika varmt och lika svettigt som lördagen, på och utanför planen. Det tar ett bra tag innan vi får grepp på den här matchen, det är tufft och fysiskt, skönspelet får stryka på foten och våra killar gillar inte riktigt det fysiska närspelet även om vi blivit betydligt tuffare sedan Sanktan började. Matchen står och väger. Det känns som om den den som sätter första målet också kommer få medvind. Och en bit in i första klappar vi äntligen in den! Phu. Vi börjar få igång spelet, passningarna hittar helt plötsligt rätt, och alla är delaktiga i spelet. Vi håller positioner och har tålamod, det ger resultat och vi sätter tvåan straxt innan halvtid. Vi trummar på, och några minuter in i andra smäller vi in ett till, och då går luften ur Bällsta och proppen är ur. Vi tröttar ut motståndarna och spelar fram till en massa fina mål, det blir nog nio tio stycken till slut innan Bällsta får in ett välförtjänt tröstmål som får avsluta matchen. Så ojämnt som målprotokollet visade var det inte, men det rinner lätt iväg när det blivit några stycken i baken, det har vi själva fått erfara i tidigare matcher. Good job!

Så helgen vi precis avslutar. Två matcher idag söndag och värmen var tryckande! Vi samlas i omklädningsrum för att värja oss mot solen så gott det går under genomgången. Väl ute på uppvärmning har några fortfarande nattmössan på, och nån gäspning senare var det dags att vända på steken och doppa nån i vattenhinken för väckning. Och jo då, det hjälpte. Lite :). 

Erikslund stod på andra planhalvan i första matchen på Skinnaråsen och det blev en riktigt jämn historia. Vi springer, offrar oss, och sliter ont. Men vi lyckas inte utnyttja kanterna tillräckligt så de två tappar tålamodet och börjar dra sig inåt banan. Det blir lite för grötigt, men vi skapar chans på chans, och bara Erikslunds keeper håller dom kvar i matchen. Vi spelar oss in i matchen och passningsspelet som vi är vana att få se vid det här laget från det här gänget sitter som en smäck. Vi sätter ettan på distans, väldigt pricksäkert och vackert. Killarna visar vilka stora små lirare de är. De två avbytarna gör att vi får flytta runt killarna på planen, i pågående spel, för att skapa lite andningsutrymme. Och dom bara gör det. Lyssnar på instruktioner, faller tillbaka eller kliver upp eller ut. Och levererar. På varje position, i varje situation. En för alla. På riktigt. Och efter ett gäng framvaskade chanser placerar vi in tvåan grymt snyggt bakom en chanslös Erikslunds-keeper. Killarna kliver av planen som segrare, och de är helt utpumpade. De ligger i princip utslagna på planen på den avslutande samlingen, klockan är 15:00 och det är brännhett på planen i solen. Vi hurrar för segern, och superlativen som vi öser över killarna är de väl värda! Världsklass!

Och så en avslutande kvällsmatch mot Norrtull. Stod i annan match med annat lag, men fick kommunicerat att ”de spelade fantastiskt!”, och det är det nog ingen som tvivlar på :). Vi vann den avslutande matchen också, med många mål mot två. Regnet föll på vägen hem, åskan mullrade hotfullt, och vi konstaterar återigen att oavsett väder skiner Rotans Finest ikapp med solen. Kan hända att nån trodde blixten slog ner, men det var nog bara fullt ös på fotbollsplanen av de blåröd-randiga...

Nu är det sommaruppehåll i Sanktan och efter de första snöpliga omgångarna får vi väl säga att vi revanscherat oss. Vi ligger nu i båda serierna exakt så som vi ska, med rätt mix av blandade delar förluster, oavgjorda och vinster. Vi har ett par cuper, sen byter vi matchställ mot badbralla ett tag innan Sanktan fortsätter i höst. Vilken grym första halva ni gjort grabbar, så imponerande!

Väl mött på veckans träningar, det är på dom matcherna börjar mina herrar...

Ledarna P08
Härlig inramning på grym match!
2018-05-13 23:17
Tänk så roligt det kan vara ibland! Sådär härligt, bubblande skoj så det liksom känns i luften och man nästan kan ta på det.

Vi har ett par nya killar, ett par nygamla killar som vi inte sett under vintern på träningarna, någon hemvändare, och så har vi har några gamla godingar som har diverse saker att utveckla. Vi är med det en brokig skara, och glädjande nog en lite större trupp än vi trodde när vi faktiskt drog tillbaka ett av tre anmälda lag från Sanktan i vintras och nöjde oss med två. Det betyder också en del trixande och fixande med laguttagningar, och speltiden behöver utökas för att alla ska få spela, och spela mot rätt motstånd för att utvecklas och komma till sin rätt. 

Efter lite letande på förbundets Sanktan-sida hittade vi kontaktuppgifter till Järfälla som också verkade ha en bred trupp, med anmälda lag i Sanktan i alla nivåer. Vi har nog stött på dom någon gång i Järfälla-ligan vi gästade för ett par år sedan, och jag kommer ihåg hur vänligt bemötta vi som utbölingar blev där! Ledarna i Järfälla svarade på mailförfrågan om träningsmatch snabbare än blixten, och med ledig tid på Skinnaråsen nu under söndagen var det befriande enkelt att få till en träningsmatch på en annars spelledig helg. Och vilka underbara killar från Järfälla vi fick träffa!

I strålande sol började matchen i högt tempo, med alla killar i båda lagen taggade från tårna. Vi provade killarna på olika positioner, och glädjande nog så anpassar dom sig väldigt väl och lyssnar väldigt väl på instruktioner. De letade passningar, och vågade utmana, både sig själva och motståndare. Järfällas keeper var fantastiskt säker och orädd, och trots att vi hade flera chanser både från distans och på närmare håll så blev det bara två mål i första perioden av de tre vi skulle komma att spela. Ett spelmål och ett distansskott som letade sig in, båda snygga avslut.

Järfälla hade ett par duktiga spelfördelare med sig och det var både en och två gånger bollen var farligt nära vårt mål, men det är som bekant väldigt hög klass på våra målvakter också. I början av andra fick vi vara väldigt tacksamma för vår tvåmålsledning då Järfälla trycker på ordentligt. De fick igång sina spelmotorer och vi fick torka svetten ur pannan flera gånger i rad när bollen smet precis utanför stolpen. I ett av de lägena när Järfälla pressar som hårdast får vi lite panik och tappar lite fokus, och det resulterar i ett självmål, men det kunde lika gärna smällts in av Järfälla på en av de många klara chanser de hade under en intensiv period. Vi gör 3-1, och Järfälla reducerar straxt därefter till 3-2. Efter det är matchens 2*20 minuter egentligen slut, men det finns mer krut kvar i killarna på båda sidor så vi kör 20 minuter till.

Under den sista perioden tar vi över och får till ett par fina anfall där passningarna vi letar hittar fram. Det rinner iväg lite målmässigt men speglar inte matchbilden som var jämn spelmässigt, och matchen slutar 6-2 till Rotan. Vi tackar våra motståndare, och de oss med en tjusig dabb (stavas det så?). Vi berömmer båda lagen och alla verkar ha haft kul. Vi bjussar på grillad korv, dricka och glass och pustar ut i värmen. Vilken härlig kväll vi haft och vilken fin fotboll och kämpaglöd vi fått se! 

Bra jobbat Rotans Finest, världsklass på denna (också)!

Vi ses på träningarna i veckan!

Ledarna P08
Signed. Sealed. Delivered.
2018-05-08 21:26
Vi har haft en tuff start på Sanktan. Löjligt tuff till och med. Även i jämförelse med undertecknads fortfarande i färskt minne P06 Sanktanpremiär 2016, när vi naivt åkte till Djursholm och skulle spela första matchen i den lägre serien som vi då var anmälda till... Vi fick stryk med 9-0 med P06 då och det var banne mig långt ifrån ett motstånd som hörde hemma i den serien. Man tror man lär sig. Man tror gott om folk. Man tänker att vuxna är vuxna och den här gången, den här premiären för det här laget, blir annorlunda. Men icke. 

Premiärhelg i Sanktan för tre veckor sedan för Rotans P08:or. Vi åkte till Täby och skulle möta Frej Täby. Vi pratar lite motståndarna och vi, tränare emellan, innan matchen och vi är rörande överens om att jämna matcher är de bästa, och att vi om det drar iväg åt något håll bör anpassa våra lag. Eller så är det bara vi som faktiskt säger det. Men inga 10-åringar förtjänar att bli överkörda. Det tycker vi allihop. Men det är innan match det. Frej visar sig vara ett vansinnigt passningssäkert lag. Och starka. Och snabba. Och allt därtill ni kan komma på. De spelar ut oss och våra killar känner att det knappt är värt att bjuda upp till kamp efter 7-0 i baken. Vi kommer knappt över halva planen. Det är helt sjukt; våra duktiga killar kommer inte över halva planen i medelserien! Say no more. Allt i närheten av vårt målområde ramlar dessutom in. Det finns inget stopp, proppen är ur, och vid 10-0 kommer en av våra killar av för byte och som svar på ledares tröstord; upp med hakan, de här ska inte spela i den här serien, vi kan inte göra något åt det! bemöts med; hur kan jag hålla huvudet högt när det står 10-0!? Precis. Exakt. Så kan vi ledare i barn- och ungdomslag en gång för alla vara överens om att vi lägger oss i rätt serie från och med nu? Bara för att vi inte vill att några ungar ska känna att de inte kan hålla sina huvuden högt efter att ha blivit överkörda! Med påkopplat släp! Kommer inte ihåg vad slutresultatet blev, och ärligt talat är det inte värt att nämna.

Andra matchen premiärhelgen kändes väl jämnare, Stocksund stod på andra planhalvan på söndagen i den andra serien vi anmält oss till. Men här var resultatet i fokus, inte spelglädjen och vikten av att alla ska få utvecklas. I sin takt, mot rätt motstånd. När det behövdes skickades ett par spjutspetsar in som för motståndarnas del kunde avgöra, de dribblade sig förbi alla och gjorde fem mål. Två spelare. Resten spelade jämnt med våra, men med den taktiken motståndet hade så förlorade vi ändå även andra matchen med 2-5. Det var inga glada Rotankillar som såg fram emot nästa Sanktanhelg direkt. Men så är det ibland. Tugga i sig och gå vidare!

Träningarna i veckan som följde kompletterades med en extra dags fysträning, och vi ledare ställde krav på killarna; matcherna kommer att fortsätta vara tuffa och dom börjar inte när domaren blåser, dom börjar på träningarna veckorna innan. Och jo då, det verkade få effekt. Revanschlusten började så sakteliga visa sig i ögonen på killarna, och när fredagsträningen var avklarad kändes lördagens match mot Kista som att den skulle bli en nypremiär på nåt sätt. Dags att börja om från noll. Snack med killarna en och en så långt vi hann innan match. Fokus på de bra saker vi har, vad de individuellt är starka på, en påminnelse om vad vi står för ett par minuter innan avspark. Individuella instruktioner, förberedelser, och till sist en ring. Oh. Ah. Oare. Vi är Rotebroare. Vi gör varandra bra, vi spelar vårt spel, vi gör vårt bästa och vi står upp för varandra och vi är stora, starka, stolta. Det var en annan glöd vi gick ut med, det var tydligt. Vi äger våra platser på planen och hjälper varandra föredömligt. Hela laget är med upp, och alla jobbar hem. Vi peppar varandra, vi är positiva, och vi skapar chans efter chans. Vi sätter dom inte men istället för att misströsta trummar vi på. Ett par av killarna kan inte byta på hela matchen då vi har någon sen sjukanmälan. Men det går det också och vi påminns om att det inte är farligt att bli trött. Vi tar ledningen, Kista kvitterar. Vi tar ledningen igen till slut efter flera en mot en med målvakten (vilken keeper Kista hade, världsklass!), men Kista kvitterar på den andra av de tre chanser de hade totalt under matchen. Den tredje kommer några sekunder innan slutsignal och den är banne mig den bästa. Vi satte i halsen och tänkte vi orättvist skulle få stryk även den här matchen när bollen rullar och studsar i straffområdet, men vi klarar det med nöd och näppe. 2-2 är inte rättvist, men det gör faktiskt inget, inte ett dugg. Det kvittar eftersom killarna ramlar av planen helt slutkörda efter en fysiskt tuff match, med två avbytare mot Kistas sju. Det kvittar eftersom de kämpat sig blå, stått upp, och gett allt! Glöden i ögonen har ersatts av stolthet, de gjorde det, de kom igen efter förödmjukelsen helgen innan och revanscherade sig med besked.

Följande veckas träningar fortsätter i samma anda; fokus, fokus och fokus. Fokus på här och nu och på varenda övning. 100% i allt, annars är det ingen idé att vi gör det. Och Grannfejd på schemat, näst på tur i Sanktan var Bollstanäs i fredags...

Nya individuella pep talks innan avspark. Förstärka det bra. Det är ok att göra fel och att misslyckas, men det är inte ok att inte försöka, det är inte vi, det är inte Rotans Finest. Och vilken sjuk match de kliver ut och gör. Det är makalöst och magiskt och alla andra superlativ man kan komma på. BSK är grymt duktiga, fantastiska passningar och väldigt, väldigt schysst spel även om det var fysiskt tufft. De har dessutom en keeper i världsklass! Men den här dagen överträffar våra killar sig själva. Det är klapp, klapp, klapp i väggspelet, bollen går som på det berömda snöret under stora delar av matchen. De omöjliga passningarna slås, och de går fram! De behöver inte ens titta upp, de bara vet var de har varandra ändå. Vilken spelglädje vi fick se! Vår egen målis gör ett par fantomräddningar, och med det sagt tror vi att en av de fantomräddningarna var på en boll som faktiskt var inne och hälsade på på fel sida av mållinjen, men den annars så duktiga domaren missade det och BSK blev av med vad som skulle ha varit ett ledningsmål. Det står 0-0 i halvlek, vi samlar killarna och stramar åt lite till, och i början av andra smäller vi in två snabba från distans, vilket krut det finns i de dojorna! Och av bara farten spelar vi fram till ett tredje, där killarnas enträgna, envisa jagande och bollen-ska-bara-in-anda de i medgång virvlar runt i blir tydlig. Vi vinner matchen med 0-4 efter en uppvisning av hur mycket de här killarna unnar varandra att lyckas; vid det sista målet har en av grabbarna passerat den fantastiska BSK-keepern, bollen är på väg att rulla sakta (lite fööööör sakta) in i mål, en annan Rotankille är där och skulle kunnat peta in den och stjäla målet bara för att säkerställa att den skulle gå in, men istället följer han bara med bollen in i mål och skyddar den från att stoppas av en härligt hemmajobbande BSK-spelare. Tilläggas ska att det var ett riktigt bra BSK-lag vi mötte, de hade flera chanser de spelade sig väldigt fint fram till, och matchen kunde resultatmässigt slutat väldigt annorlunda om de nätat före oss. Men killarna kliver av planen som välförtjänta segrare, efter sin bästa match någonsin. Och elden som brinner i ögonen på killarna efteråt ger den blödiga gåshud och en tår i ögat... Vi tackar föräldrar på andra sidan, den blå-röda böljan över planen, och jublet från familjerna ramar in kvällen. Rysningar. Vi samlar laget och det är faktiskt helt tyst. De är helt tysta. Det säger mer än allt. De vet vad de gjort, de förstår kanske inte hur stort det är, men när allt faller på plats, när allt vi tränat så länge på bara sitter, lagmaskinen fungerar utan gnissel, då är det liksom komplett!

Fredag följdes av söndag, inte i dagordning men väl i fotbollskalender. Där stod Åkersberga som motståndare och den vise kikar lite extra på lagsidor för lag vi inte mött förut, innan match. Och det kändes som om det skulle bli fysiskt tufft, med referens även till andra åldersklasser en del av oss sprungit på i Åkersbergaområdet. Och jo då, Åkersberga var väldigt duktiga, fysiska och rätt samspelta. Vi var dock det bättre spelande laget, en annan sammansättning naturligtvis än vid fredagens match, men minst lika bra! Vi tar ledningen med 1-0 och sedan rätt tätt därefter 2-0. Sedan får Åkersberga en klockren stolpträff och domaren dömer till allas förvåning mål! Spännande. Men det gör inget, för så är fotbollen och livet i stort, inte alltid rättvist. Dock gav det matchen en onödigt spännande nerv, för även om vi fortsätter skapa ett gäng skarpa chanser så lyckas vi inte måla. Till slut krånglar vi in 3-1 och det känns som om vi har medvind, men Åkersberga reducerar till 3-2 och det blir en kamp ända tills slutsignalen går. Vi lyckas hålla undan och vi får för andra gången den här helgen kliva av planen som segrare, dessutom på hemmaplan den här gången, slutresultat 3-2. Man kan påstå mycket men att resultatet inte spelar någon roll är inte helt sant... En mycket, mycket väl genomförd match, stundom lite småful med en del sparkar och efterslängar, men killarna står upp fantastiskt bra och håller humör och fokus i styr. 

Vi avslutar med grillade hamburgare och glass för att nån gammal tränartant dagen efter blir ännu äldre, men det vi egentligen firar är den fantastiska fotbollen vi fått se den här helgen, serverad på silverfat av de underbara stora små lirare vi har förmånen att få hänga med större delen av veckorna. Med de här killarna har vi alltid nåt att se fram emot!

Väl mött i veckan!

Ledarna P08
Kommande matcher
Spelade matcher
Kommande aktiviteter
Nyheter från föreningen
Rotebro IS Fotbollsförening, 21/06 12:30 
Rotebro IS Fotbollsförening, 11/06 18:26 
Rotebro IS Fotbollsförening, 06/04 22:11 
Rotebro IS Fotbollsförening, 21/03 19:58 
Rotebro IS Fotbollsförening, 14/03 10:22 
Rotebro IS Fotbollsförening, 08/03 21:14 
 
SPONSORER