Förra lördagen drog vi på julbord efter träningen, gott och lyckat, och killarna uppförde sig som vanligt klanderfritt även utanför planen 😊. Idag var det då dags för match På fredagsträningstiden (jo, det finns ett sånt ord), Spånga hade också gått på jullov och det var ett gäng spelskickliga, vindsnabba killar i randigt som kom och hälsade på. Många avbytare för Coach Nilsson att hålla reda på, hela truppen kallade då matchen ersatte träningen och vi brukar ha bra uppslutning på dom. Lite svårjobbat och skönspelet uteblev emellanåt, killarna krigade föredömligt, men vid 1-4 underläge var det jobbigt... sista tjugan hände nåt. De liksom vägrade att förlora. De vände 1-4 till 5-5, och man står där och undrar lite hur det gick till. Kul hade vi som vanligt och vi avslutar med välförtjänt julklapp till Lucas och skumtomtar som fredagsmys. 

Två förmiddagsmatcher, den första tuffare än den andra. Och innan domaren ens blåst igång den första hade vi knölat in oss i en tredje, med avspark senare på kvällskvisten. Nåt som förmodligen skulle bli den tuffaste av de tre.

...ingen har väl missat de klok-roliga små texter han pryder Skinnaråsen med, där han berättar att han tränar nästan varje dag, och förklarar vad som skiljer vinnaren från förloraren? Han menar att förloraren har en ursäkt medan vinnaren har en plan. Vi är inte riktigt överens där, jag hävdar att den största skillnaden mellan vinnare och förlorare är hur man hanterar förluster. För vinnare förlorar också emellanåt. 

Dags igen! Badbralla inte helt utbytt, men åtminstone kompletterad med matchbralla.

Glöd i ögonen. Eld i baken. En brinnande passion. En strävan att alltid göra sitt bästa, oavsett väderförhållanden och andra omständigheter. Den här helgen, i smällhetta, överträffar nio Rotebrokillar sig själva. Inte i fem matcher som spelschemat från början sa, utan i sju. På mindre än tjugofyra timmar.